Vårdförbundets strejk avslutades i veckan och resultatet blev tyvärr lika skralt som för Kommunal vid deras strejk 2003.
Liksom då och nu är kvinnorna i välfärdsyrkena missnöjda och har med rätta en djup frustration över att de inte fått ut mer av sina ansträngningar. Strejken har satt tummen på det som är viktigt: nämligen att det är låga kvinnolöner som bär upp välfärden.
Grundproblemet är pengar. Vårdsektorn finansieras med skattepengar. Och det ska den göras. Den finansieras av skattemedel oavsett vem som utför vården. Och däri finns också borgarnas lögn. Föreställningen att privatiseringar skall leda till generellt höjda löner inom vården är bara snömos. Intäkterna från inkomstskatten blir inte mer bara för att en privat företagare driver vårdcentralen istället för regionen.
Diskussionen om hur vi skall få skatteintäkterna att räcka till rättvisa löner för dem som jobbar där samtidigt som vi skall kunna vårda och bota fler är en nöt att knäcka.
Borgarna vill förmodligen lösa det hela med att ge grundläggande vård och att bättre medicin och vård får den enskilde betala själv.
Regeringen gav i veckan ut en rapport hur man skall lösa dilemmat med för liten skatteintäkt. Inte särskilt överraskande säger de att fler skall jobba mer.
1 kommentar:
Det skulle kunna vara en väg att kartlägga relationen mellan aktivt vårdande och administratörer i våra landsting/regioner och kommuner. Där finn sannolikt en del pengar att hämta.
När kommunal strejkade för några år sedan så gjordes det en beräkning av vid som skulle till för att till för att tillgodose Kommunals samtliga lönekrav.
Jag tror att det slutade på att om alla som tjänade lika mycket som en riksdagsman och över sänkte lönen med 2000 kronor så var Kommunal i hamn, den gången gällde det väl en minimilön på 16000 om jag inte minns fel. Jag är inte helt säker på de här talen.
Höjd skatt för höginkomsttagarna är väl det enklaste förfaringssättet .
Skicka en kommentar