Om ett par dagar så vet vi.

Det läcker något så in i förbannat till media om vilka distrikt som har vilka favoriter i jakten på ny partiledare. Senast om att Västsverige inklusive Värmland har Leif Pagrotsky som favorit.


Om så är fallet så tycker jag att det är ett bra val.

Politik handlar inte om vem som är mest modern för stunden!

Låt inte eftervalsdebatten bli ett ”chickenrace” över vem som kan vara mest modern.

Jag håller definitivt inte med om allt som Mona sa i sitt linjetal på förtroenderådet men Mona har helt rätt när hon säger - "Ska vi socialdemokrater vinna val, så måste vi bli oss själva igen! Vi måste bli en levande socialdemokrati igen, med det folkflertal för ögonen, vars bästa, vars möjligheter, vars frihet och drömmar alltid har varit vårt syfte och mål".

Det är inte som Ulf Bjereld och Björn Fries ,i Aftonbladet debatt, föreslår att partiet ska bryta samarbetet med LO för att det uppfattas som omodernt.

Jag tycker snarare att det facklig-politiska samarbetet skall intensifieras. Och då starta med att bjuda in andra fack förutom LO.

När det gäller Mona Sahlins linjetal vid förtroenderådets möte i andra kammarsalen i riksdagen igår finns det en hel del att säga.

Det är klart att vi ska vara ett parti för hela folket, vilket vi alltid har varit, men vi får aldrig glömma att vi är ett parti för dem som inte har en egen röst. Jag motsätter mig och tycker illa om den klassificering som media gör av väljare som förlorare och vinnare och vilket parti som värnar om vem. Vem värnar om förlorarna om inte vi gör det. Tror någon på fullt allvar att alliansen värnar dem som inte har jobb eller är sjuka.

Vårt mål har alltid varit full sysselsättning – arbete åt alla. Men det betyder inte att vi lämnar dem som inte har arbete utanför. Och det var det som valet handlade om 2010.
Men vi ska inte låta som alliansen och tala om att den som inte har förmågan att skaffa sig ett arbete får leva på socialbidrag på sin höjd. För det är det som Mona säger då hon, liksom moderater, menar att a-kassan skall trappas av över tid. Vi måste som Mona faktiskt snuddar vid - höja taket för att A-kassan skall vara en rejäl försäkring för så många som möjligt. Idag är den inte det.
Nej – jag tror inte att lösningen på ungdomsarbetslösheten är Danmarks flexicurity eller IF Metalls låga löner till ungdomar.

Monas analys av skatterna skildrar förmodligen vilka människor hon träffade och vilka jag träffade i valet. När jag knackade dörr eller träffade människor var det ingen- säg ingen- som nämnde fastighetsskatten. Men folk var förbannade på bensinskatten.

Slutsatsen om jobbskattens förträfflighet delas inte av forskare och har inte visat sig frammana några ytterligare jobb. Teorin bakom jobbskatteavdraget är ju, för den som glömt det, att den som är arbetslös skall jaga jobb lite mer och ta låglönejobb bara det är mer pengar än a-kassan.

Men jag tycker det är positivt att Mona nämner i sitt tal om jämlikhet och utveckling – både och, aldrig antingen eller. Det är, har varit och måste förbli Socialdemokratins stora uppdrag.

Jag delar Mona´s syn på att vi ska sätta välfärdens kvalitet före privatiseringar. Kvaliteten skall vara bäst oavsett driftsform.

Jag delar även Mona´s uppfattning att vi måste bli bättre på internationella kontakter med systerpartier och organisationer. För den internationella solidariteten och för vår gemensamma globala framtid är det vår skyldighet som parti.

Men om vi struntar i alla personstrider så har vi nu en rejäl chans att återta det utrymme som Moderaterna har släppt. De släppte nämligen utrymmet som de ägde 2006 som innebar att de förmedlade ett framtidsperspektiv. 2010 har moderaterna förbrukat all sin kraft på förvaltning av statsfinanserna och på vårdandet av sitt eget varumärke.Kriskommissionen måste fokusera på frågorna kring:Var finns alla idéer om hur de nya finanskriserna som kommer att komma ska förhindras, av hur nya företag och jobb ska växa fram (fall inte i RUT-fällan), om forskning och utveckling och om hur ett samhälle som ger alla lika, nya och jämlika möjligheter. Om det borde vi tala!

Och vi klarar oss bra ensamma! Eventuella överenskommelser med andra partier kan vänta till efter den 17 september, 2014.


Så här har jag funderat direkt efter valet.

Laget är större än jaget!

Jag är allvarligt oroad av den vändning som vårt förnyelsearbete har tagit. Socialdemokraterna riskerar att lämna walkover till alliansen under tiden fram till extrakongressen (jag vet att man försöker att tidigarelägga den). Att inte vara ett oppositionsparti är förödande för partiets framtid men också för alla utsatta i alliansens sverige.

Ofta säger folk att det där med förnyelse är väl ingen konst. Det gjorde moderaterna och det kan väl också socialdemokraterna. Men M har inte vår folkrörelsetradition att i demokratisk anda låta alla vara med. I mitt parti är det inte fyra personer som bestämmer riktningen och sedan genomför det i sann odemokratisk toppstyrd anda.

Katrine Kielos, suverän skribent, skriver i Aftonbladet (12/11) att:

-Socialdemokraternas krisdebatt pendlar just nu mellan två sorters förnekelse: verklighetsförnekelse och självförnekelse.

Verklighetsförnekelse är t.ex. att väljarna inte förstod sitt eget bästa eller att de blev förförda av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Eller att eftersom det finns en Europeisk trend av att socialdemokrater förlorar val så förlorade även vi.

Självförnekelsen består i att förlora tron på att vår politik duger. Att glömma bort att vi i många stycken har den bästa politiken. Vi måste ha insikten att säga högt, klart och tydligt vilka av våra värderingar och politiska idéer som håller men lika insiktsfullt säga vilka som inte håller.

Många, främst på den borgerliga planhalvan, säger att den europeiska socialdemokratin är historia. Och att socialdemokratin är ett parti som vilket annat, i Europa likväl som i Sverige. Jag vägrar att acceptera den formuleringen. För mig är mitt parti speciellt.

Jag ser inte att det går att jämföra problemen för SPD i Tyskland eller socialisterna i Frankrike med den valförlusten som vi haft två val på raken. Men det blodbad och personstrider som socialdemokrater i Tyskland och Frankrike har haft vill jag inte ha i Sverige. Det kommer bara att skada partiet.
Vad vi däremot har gemensamt med övriga socialdemokrater i europa är att vi sedan 90-talet har haft ledande socialdemokrater som har varit så förledda av den ekonomisla liberalismen att vi inte förmått att formulera en kraftfull politik som har varit byggd på socialdemokratiska värderingar. Under upprensningen av den borgerliga politiken på 90-talet tappade vi någonstans den socialdemokratiska själen.

Redan den 24 september krävde Carl Tham att PS skulle ställa sina platser till förfogande men det gick tämligen tyst förbi. Ända till att SSU i en debattartikel krävde att PS skulle ställa sina platser till förfogande.

Min förhoppning är att SSU inte genom sitt avgörande inlägg i debatten, med hjälp av Håkan Juholt, även fört in sin decennielånga konflikt in i partiet.

Ps: Mona kallar till ytterligare möte, den här gången öga till öga och inget telefonmöte.Ds

Som sagt jag är oroad!

Bland många andra som skriver finns Peter Andersson, Partistaten, Martin Moberg, Michael Granstedt.