Jag är allvarligt oroad av den vändning som vårt förnyelsearbete har tagit. Socialdemokraterna riskerar att lämna walkover till alliansen under tiden fram till extrakongressen (jag vet att man försöker att tidigarelägga den). Att inte vara ett oppositionsparti är förödande för partiets framtid men också för alla utsatta i alliansens sverige.
Ofta säger folk att det där med förnyelse är väl ingen konst. Det gjorde moderaterna och det kan väl också socialdemokraterna. Men M har inte vår folkrörelsetradition att i demokratisk anda låta alla vara med. I mitt parti är det inte fyra personer som bestämmer riktningen och sedan genomför det i sann odemokratisk toppstyrd anda.
Katrine Kielos, suverän skribent, skriver i Aftonbladet (12/11) att:
-Socialdemokraternas krisdebatt pendlar just nu mellan två sorters förnekelse: verklighetsförnekelse och självförnekelse.
Verklighetsförnekelse är t.ex. att väljarna inte förstod sitt eget bästa eller att de blev förförda av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Eller att eftersom det finns en Europeisk trend av att socialdemokrater förlorar val så förlorade även vi.
Självförnekelsen består i att förlora tron på att vår politik duger. Att glömma bort att vi i många stycken har den bästa politiken. Vi måste ha insikten att säga högt, klart och tydligt vilka av våra värderingar och politiska idéer som håller men lika insiktsfullt säga vilka som inte håller.
Många, främst på den borgerliga planhalvan, säger att den europeiska socialdemokratin är historia. Och att socialdemokratin är ett parti som vilket annat, i Europa likväl som i Sverige. Jag vägrar att acceptera den formuleringen. För mig är mitt parti speciellt.
Jag ser inte att det går att jämföra problemen för SPD i Tyskland eller socialisterna i Frankrike med den valförlusten som vi haft två val på raken. Men det blodbad och personstrider som socialdemokrater i Tyskland och Frankrike har haft vill jag inte ha i Sverige. Det kommer bara att skada partiet.
Vad vi däremot har gemensamt med övriga socialdemokrater i europa är att vi sedan 90-talet har haft ledande socialdemokrater som har varit så förledda av den ekonomisla liberalismen att vi inte förmått att formulera en kraftfull politik som har varit byggd på socialdemokratiska värderingar. Under upprensningen av den borgerliga politiken på 90-talet tappade vi någonstans den socialdemokratiska själen.
Redan den 24 september krävde Carl Tham att PS skulle ställa sina platser till förfogande men det gick tämligen tyst förbi. Ända till att SSU i en debattartikel krävde att PS skulle ställa sina platser till förfogande.
Min förhoppning är att SSU inte genom sitt avgörande inlägg i debatten, med hjälp av Håkan Juholt, även fört in sin decennielånga konflikt in i partiet.
Ps: Mona kallar till ytterligare möte, den här gången öga till öga och inget telefonmöte.Ds
Som sagt jag är oroad!
Bland många andra som skriver finns Peter Andersson, Partistaten, Martin Moberg, Michael Granstedt.
1 kommentar:
Jag såg SVT Debatt, Stig-Björn Ljunggren verkade argumentera för att man måste behålla Sahlin och gamla gardet och att man måste undvika en helthetlig debatt som belyser och ställer höger mot vänster, medan andra rätt så övertygande tycker jag sa att det inte var rätta sättet att gå till väga. Jag håller väl med Daniel Suhonen i att man först tar en rejäl diskussion kring partiets inriktning och sedan väljer personer i enlighet med den nya inriktningen.
Jag tror också att S behöver gå till vänster och förnyas istället för att gå ytterligare åt höger, för det senare vore bara ett svaghetstecken, ett tecken på att S inte har något eget att förnyas utifrån och bara förmår närma sig alliansen. Dock tvekar jag liksom många på att det återstår några krafter och friska tag kvar i S efter att ha sett hur partiet (inte) reagerade på finanskrisen.
Skicka en kommentar