Mina tankar om valet 2010.

SVT har enligt Rapport kommit över ett exemplar av den valanalys som kommer att presenteras för förtroenderådet i morgon den 4 december. ( Partiet verkar läcka som ett såll efter valet). Där anges att det var den rödgröna uppgörelsen om den ekonomiska politiken som blev avgörande för valutgången. I uppgörelsen ingick höjd bensinskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatten. Jag tycker dock att rapporten bortser från det faktum att redan 2008 då vi presenterade samarbetet med miljöpartiet sjönk socialdemokraternas opinionssiffror. Under våren hölls siffrorna för de rödgröna uppe av MP.

Men om det här är vad kriskommissionen kommer att presentera så säger jag. Det är inte tillräckligt. Det finns flera slutsatser att dra och det handlar inte om vilka som måste gå eller är skyldiga. Det handlar om att göra jobbet rätt den här gången.

Här är Moderaternas valanalys.

Veckan efter valförlusten skrev jag ned följande text med min bedömning varför vi förlorade valet. Tanken var att jag skulle publicera den i Borås AK:s egen medlemstidning men av en hel rad anledningar har inte tidningen kommit ut.

Jag publicerar mina tankar så här istället.

Det blåser fortsatt högervind i Sverige – och inte minst en kall främlingsfientlig vind.

Högeralliansen kommer att fortsätta regera Sverige i fyra år till – men i minoritet. Därtill har vi ett starkt främlingsfientligt parti i riksdagen.

Valet 2010 blev till ett historiskt nederlag för socialdemokratin. Inte sedan valet 1914 har vi haft så låga siffror som ca 30 procent. Det är också ungefär fem procentenheter lägre än det (då) historiska nederlaget 2006. 2010 kommer att gå till historien som ett riktigt praktuselt val för oss. En glädje är dock att det inte alls har gått så dåligt i kommun- och landstingsvalen som i riksdagsvalet. Där finns också en slutsats att dra som jag tangerar lite längre ned.

På ytan går det att finna en rad olika orsaker till att det gick så illa. De inledningsvis höga opinionssiffrorna gjorde att vi underskattade motståndarna och vårt från början ambitiösa förändringsarbete kom av sig. Vi uppfattade inte heller att väljarna hade en annan verklighetsuppfattning än vad vi hade. Vi förlorade initiativet i november 2008 då vi presenterade miljöpartiet som regeringspartner men där inte vänsterpartiet var med. Vi lyckades aldrig ta tillbaka initiativet efter det.

Alliansen tillsammans med media har lyckats styra dagordningen. Greklandskrisen dök upp och visade en motpol till alliansens politik och i den spegeln framstod Anders Borg som trygg och ansvarsfull. Skatter och plånboksfrågor styrde debatten istället för välfärdsfrågorna.
Mona Sahlins dåliga förtroende har slagit igenom i väljarens beteende och i mediernas rapportering och naturligtvis har det motsatta gällt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.
Det går därmed inte att bortse från att kanske Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har betytt ca 6-7 % plus på moderaternas resultat och att Mona Sahlin kanske har betytt ca 3-4 % negativt på socialdemokraternas resultat.

Socialdemokraterna har förlorat på samarbetet med MP och V. Högerfalangen inom partiet har inte velat ha V med i båten och vänsterfalangen har inte velat ha MP.

Det har saknats en ideologisk riktning i vår politik. Vi har sneglat alltför mycket på storstadsväljarna. Därigenom har partiet varit otydligt. Vi har varit emot jobbskatteavdragen pga. att dessa förorsakar ökade klasskillnader och tagit resurser från välfärden men vi har trots det accepterat tre av fyra jobbskatteavdrag. Vi är för kommunalt drivna skolor men vi accepterar friskolor. Vi vill sänka tjänstemomsen på den offentliga ekonomins bekostnad men är emot RUT-avdraget. Det har gjort att väljaren inte sett en klar och tydlig skillnad mellan blocken och partierna. Det förvirrade även vana politiker och valarbetare.

Men om vi tittar på hur valen har utfallit under åren så har något annat också inträffat som kan förklara vår kris. Under åren 1932 till 1988 fick vi aldrig någonsin under 40 % i något av alla valen. Men sedan 1991 har vi endast vid ett tillfälle nått över 40 % (1994).

Av alla förvärvsarbetande i Sverige röstade enbart 22 procent på socialdemokratin och av LO – medlemmarna enbart 51 procent.

Grunden i vår rörelse har varit konflikten mellan arbete och kapital, mellan arbetare och tjänstemän och företagare. Vänster-högerdimensionen dominans har möjliggjort den unika maktställning vi tidigare har haft. Vi har då lyckats med balansstycket att både arbetare och tjänstemannakåren har röstat på oss. Både arbetarklassen och medelklassen fann att socialdemokratin passade deras syften bäst.

Men allt tyder på att industrisamhället är historia och något annat har infunnit sig. Ett samhälle som inte är uppbyggt på kollektivet utan är mer individualiserat eller gruppegoistisk. Allt färre väljare identifierar sig som arbetareklass. Snarare är vår tids arbetareklass invandrare boende i förorten vilket är en alldeles för liten grupp för att uppväga tappet av väljare till partiet.

Partiet har nu tillsatt en kriskommission, på samma sätt som efter kosackvalet 1929, med fyra undergrupper. Det är glädjande att Anders Österberg –toppolitiker- i Borås ingår i den. Dock är ingen från gräsrotsnivå, dvs. vanlig medlem, inbjuden till någon av grupperna.

Det är olyckligt att en maktstrid inom partiet nu har satts igång. En maktstrid som riskerar att skymma sikten för de verkliga problem som partiet står inför.
Maktstriden kan bara sluta på tre olika sätt – som jag ser det:
1/ Mona avgår. Mot det talar att det inte finns någon tillräckligt självklar utmanare.
2/ Några centralt placerade i partistyrelsen får inte fortsatt förtroende och får gå.
3/ Ingenting händer

Min gissning är så god som någon annans.

Men om vi struntar i alla personstrider så har vi nu en rejäl chans att återta det utrymme som Moderaterna har släppt. De släppte nämligen utrymmet som de ägde 2006 som innebar att de förmedlade ett framtidsperspektiv. 2010 har moderaterna förbrukat all sin kraft på förvaltning av statsfinanserna och på vårdandet av sitt eget varumärke.
Kriskommissionen måste fokusera på frågorna kring:
Var finns alla idéer om hur de nya finanskriserna som kommer att komma ska förhindras, av hur nya företag och jobb ska växa fram (fall inte i RUT-fällan), om forskning och utveckling och om hur ett samhälle som ger alla lika, nya och jämlika möjligheter. Om det borde vi tala!

Min förhoppning är att de som vill att partiet skall förnyas och med ordet förnyelse menar att partiet skall förflytta sig högerut inte kommer att bli tongivande i det fortsatta arbetet.

Låt oss tillsammans formulera svar på vår samtids problem och gemensamt hitta tillbaka till en valvinst år 2014, 2018 och vidare framåt!