Det borde vara självklart att arbetslöshet och situationen på arbetsmarknaden hör ihop men alliansen diskuterar som att de inte hör ihop. Arbetslösheten är individens eget fel och söker man bara tillräckligt många jobb så får man ett. Det går att med fog säga att arbetsmarknadspolitik har blivit utsorteringspolitik i och med dessa tre år av Alliansregering. Arbetsförmedlingen har blivit kontrollant av att de arbetssökande söker tillräckligt många jobb. Ingen ställer den helt relevanta frågan att borde det inte finnas jobb för att arbetslöshet ska minska?
Som Anne-Marie Lindgren, utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, skriver är föreställningen i all sin enkelhet den:
”att arbetslöshet bara beror på att folk inte söker arbete tillräckligt intensivt och så fort man får dem att göra det är problemet löst. Att tillgången på jobb kan ha något med saken att göra verkar ingen ha tänkt på. Därför försämrades a-kassan. Därför skärptes övervakningen av de arbetslösa. Därför gjordes skatten högre på a-kassa och sjukersättning, jämfört med motsvarande förvärvsinkomster. Ingenting av detta bet på den grupp arbetslösa som stod längst från arbetsmarknaden och var minst efterfrågade av arbetsgivarna. De jobb som högkonjunkturen skapade gick inte till dem, utan till de nytillträdande, välutbildade på arbetsmarknaden.
Nu är högkonjunkturen utbytt mot djup ekonomisk kris. Den ´vanliga´ arbetslösheten stiger,
trots jobbskatteavdrag och låg a-kassa. Långtidsarbetslösheten ökar och ungdomsarbetslösheten ökar, trots att regeringen sänkt arbetsgivaravgiften för dem som anställer ungdomar och höjt subventionerna till dem som anställer långtidsarbetslösa. Ingenting av´jobbpolitiken´ biter nämligen på bristen på jobb!”
Som Anne-Marie Lindgren, utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, skriver är föreställningen i all sin enkelhet den:
”att arbetslöshet bara beror på att folk inte söker arbete tillräckligt intensivt och så fort man får dem att göra det är problemet löst. Att tillgången på jobb kan ha något med saken att göra verkar ingen ha tänkt på. Därför försämrades a-kassan. Därför skärptes övervakningen av de arbetslösa. Därför gjordes skatten högre på a-kassa och sjukersättning, jämfört med motsvarande förvärvsinkomster. Ingenting av detta bet på den grupp arbetslösa som stod längst från arbetsmarknaden och var minst efterfrågade av arbetsgivarna. De jobb som högkonjunkturen skapade gick inte till dem, utan till de nytillträdande, välutbildade på arbetsmarknaden.
Nu är högkonjunkturen utbytt mot djup ekonomisk kris. Den ´vanliga´ arbetslösheten stiger,
trots jobbskatteavdrag och låg a-kassa. Långtidsarbetslösheten ökar och ungdomsarbetslösheten ökar, trots att regeringen sänkt arbetsgivaravgiften för dem som anställer ungdomar och höjt subventionerna till dem som anställer långtidsarbetslösa. Ingenting av´jobbpolitiken´ biter nämligen på bristen på jobb!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar