Det har varit väldigt mycket av jubel efter Reinfeldts stund i världspolitiken. Framförallt borgerlig media och borgare i allmänhet har jublat. Trots det kan jag konstatera att det är få, om något, område som Sverige verkligen flyttat EU:s positioner framåt. Trots att Sverige tog över ordförandeskapet efter det mycket svaga Tjeckiska. Det svenska ordförandeskapet har varit en höst där det mesta inom sakpolitiken har stått stilla och Reinfeldt mestadels har ägnat tid åt formaliafrågor.
På miljöområdet, förutom klimat, har inte mycket hänt. Regeringen dröjde för länge med att utveckla EU:s hållbarhetsstrategi. Centerns initiativ om eko-effektivitet blev bara tomma ord – bara semantik. Vilket är borgarnas främsta gren.
Bristen på egna initiativ har varit en genomgående svaghet under detta EU-ordförandeskap. Regeringen samt en rad av Europas regeringschefer lotsar Lissabonfördraget i hamn, genom att förhandla med den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus som till sist skriver under Lissabonfördraget vilket har framställts som Reinfeldts största framgång. Folkomröstningen i Irland har som alla vet Fredrik Reinfeldt inget som helst med att göra. Det är tveksamt vilken roll han spelade i den förhandlingen och vilken roll som Barroso spelade. Herman Van Rompuy och Catherine Ashton utsågs till ny ordförande för Europeiska rådet respektive EU:s utrikesminister, vilket knappast var det svenska ordförandeskapets förtjänst. I bakgrunden spelade den brittiska premiärministern Gordon Brown samt den franske presidenten Nicolas Zarkosy i syfte att tillsätta svaga personer på dessa poster.
Arbetet med ett nytt direktiv om patientrörlighet, som Alliansregeringen framhållit som särskilt angeläget, bröt ihop. Inte heller fick det svenska ordförandeskapet igenom skärpta regler för tillsynen av hedgefonderna. Dock nåddes en kompromiss om telekompaketet efter en nattmangling mellan parlamentet och ministerrådet.
På traditionella svenska profilområden som arbetsvillkor, miljö och jämställdhet blev det inga som helst beslut. Det beror på att regeringen inte i tid tog fram egna förslag och planterade dem i EU-systemet. Det i sin tur beror på att regeringen av ideologiska skäl vägrat driva till exempel översynen av villkoren för den som arbetar utomlands.
När det gäller det största misslyckandet, klimatförhandlingen i Köpenhamn, hade Reinfeldt och det svenska EU-ordförandeskapet chansen att under hela hösten ta in de ståndpunkter som den fattiga världen har och sedan flera år varit beredda att driva - och det av helt berättigade och rationella skäl. Det gjorde inte Reinfeldt! Han gick självklart på den rika världens linje. Han spelade där han trodde att han kunde skina. Och blev sur över att förhandlingarna inte fungerade. Han trodde fullt och fast att han och de demokratiska västländerna stod för det balanserade förnuftet medan de fattiga länderna - varav somliga står inför hotet om ren utplåning på grund av den globala uppvärmningen - betraktas som mindre värda och mindre vetande.
Fredrik Reinfeldts stund i världspolitiken blev nog inte vad han tänkt sig, utan det blev en tämligen resultatlös och harmlös historia.
Därför blir det icke godkänt för regeringens EU-ordförandeskap.
L-O Pettersson skriver, Bertil Larsson (FP),
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar