Bilderna från slutstriderna i Berlin kunde lika gärna varit dagens Syrien. Genom nyheterna men också genom Facebook kan vi se hur krigsherrar skickar fram barnsoldater liksom Hitler skickade ut tolvåringar att försvara Berlin.
Tvärtemot vad alla säger så handlade inte kriget om judarna. Om det varit huvudsaken så hade de Allierade bombat järnvägsspåret till Auschwitz, man hade ju länge vetat vad som pågick- inte minst genom Sveriges underrättelseverksamhet. Först 1944 agerade ett motvilligt USA för judarna och Raul Wallenberg fick ekonomiskt stöd för sitt arbete i Budapest.
Efter kriget var de få judar som överlevde kriget ovälkomna både i öst som i väst. Britterna hindrade dem att resa till Jerusalem. USA stängde sina gränser för dem. Fler än tusen judar mördades efter kriget. Många som hade lagt beslag på deras ägodelar ville inte att de skulle återkomma.
I Tyskland var det straffbart att mörda en eller två människor. Men att mörda tusentals eller miljoner var inte straffbart. Vid krigsslutet fanns inte ordet folkmord!
Det gör det viktigt att komma ihåg människorättskämpen Raphael Lemkin. Det är besynnerligt, men ändå typiskt, att ingen kommer ihåg honom. Trots att han arbetade ett antal år i Sverige. Något minnesmärke över människan som kämpade ett helt liv för att få begreppet folkmord etablerat i världen borde finnas. Människan som nominerades till Nobels fredspris inte mindre än tio gånger borde få den äran.För den som vill veta mer om honom så finns dokumentären "Watchers of the sky".
Lemkin föddes 1900 i det som idag är Vitryssland men då var Polen. Han utbildade sig till åklagare. Han började fundera på folkmord i samband med ungturkarnas folkmord på Armenierna 1915. Han fick då klart för sig att det inte var straffbart att döda sina egna medborgare.
Lemkin var tvungen att fly från Nazisterna och hela hans familj dog i förintelsen. Han hamnade i Stockholm. I Sverige tycks ingen längre minnas honom. Tiden i Sverige ägnades åt att idogt skriva på lagförslag för att göra folkmord brottsligt. Han kallade folkmord för genocide. Det är en sammanslagning av det grekiska ordet Geno- ras/stam - och det latinska ordet cide- att döda.
1945 får Lemkin en biträdestjänst till den amerikanske åklagaren vid Nürnbergrättegångarna. Han får visst gehör för sina tankar där men det är först genom Eleonore Roosevelts arbete med deklarationen om mänskliga rättigheter som han får igenom en resolution om genocide i FN. Detta skedde 1948.
Raphael Lemkin dör i en massiv hjärtinfarkt vid busshållplats i New York 1959. Det är honom och hans oförtrutna kamp som vi har att tacka för Internationella Brottsmålsdomstolen för krigsförbrytelser (ICC) som i dag finns i Haag.
Watchers in the sky i sin helhet (kostar dock 39 kronor)







