Greklands öde är Europas öde!

Greklands premiärminister, Giorgos Papandreou

Trots alla åtstramningar går det inte för Grekland att ens få näsan över vattenytan. Greklands statsskuld är nu ca 350 miljarder euro, vilket är 162 procent av landets BNP. Statskassan är i stort sett helt tom och nästa nödlån (det sjätte) räcker inte ens året ut.

Det är Greklands befolkning som får betala, oavsett Euro eller inte, det handlar om brutala nedskärningar på välfärden om 6,6 miljarder Euro. 30 000 offentliganställda skall placeras i någon slags arbetsplatsreserv för att därefter kunna avskedas om ett år. Vilket är ett sätt att bryta mot avtalet om livstidsanställning. Jag kan inte se annat än att den brutala besparing som Grekland utsätts för av "trojkan" – Internationella valutafonden (IMF), Europeiska centralbanken och EU har motsatt effekt än den förväntade. Den kommer att leda till ökad skuldbörda och fördjupad lågkonjunktur. Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, säger:

"Jag ser inte alls några tecken på att Europas ledande beslutsfattare är villiga att omvärdera sin åtstramningsdogm"

Dock är inte Borås Tidnings ledarskribent inne på samma linje. De anser tvärtemot att det är nödvändigt att piska vanliga människor i Grekland och att grekerna får minsann skylla sig själva som väljer sådana politiker. Det är en konservativ syn på problemet som jag inte delar.

Grekland borde aldrig ha tillåtits gå med i Eurosamarbetet. Det förstår jag nu. De gick helt enkelt med på felaktiga premisser. De frenetiska räddningsförsöken handlar inte om medkänsla för den grekiska befolkningen. De handlar om att skydda resten av eurosamarbetet och att upprätta krishanteringsmekanismer för att minska effekterna av den alldeles säkert kommande planerade statsbankrutten. Risken är att dessa skyddsmekanismer kommer att leda till ökad federalism inom eurozonen. Inte minst är tankarna om euroobligationer, finansiell transaktionsskatt och ett europeiskt riksgäldskontor faktorer som leder till den ökande federalismen.

Den är inte förvånande! Under huvuddelen av sin moderna historia, låt oss säga senaste 2000 åren, har Grekland varit bankrutt. Sedan självständigheten från Turkiet på 1820-talet hann landet gå i konkurs inte mindre än fyra gånger innan seklet var över. Britterna vart under en stor del av perioden tvångsförvaltare för landet. Det fortsatte under 1900-talet och dröjde fram till 1964 innan Grekland återfick kreditvärdigheten. Greklands ekonomiska historia har skildrats av ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff.
Med en sådan ekonomisk historia är det inte heller långt till korruption. Bristen på pålitlig statsmakt gör att den enskilde är tvungen att lita på sig själv och familjen. Det ger en grogrund till att använda de gemensamma tillgångarna till att gynna egna intressen.

Just nu verkar de flesta invänta en planerad skuldnedskrivning på betydande belopp för Grekland. Det talas om mer än 50 procent, dvs en planerad konkurs.


Kristianstadsbladet, London Free Press, Eurobserver skriver att den första bankkraschen är nära ( Dexia), Financel Times följer krisen timme för timme.

Utredarna,  Jinge, Johan Westerholm, Lars Pålsson Syll,


Har ni hört att Anders Borgs (M) senaste favorituttryck om den grekiska krisen är att Grekland är Off-Track.