Vem är ansvarig för myterna om RUT?

Man brukar säga, om RUT-avdraget, att det är bra för att det löser ”livspusslet”, att det gör svarta jobb vita och att det är nya jobb för främst dem som är längst från arbetsmarknaden. En del säger också att det ökar jämställdheten.

Det går naturligtvis inte att säga att köpta städtjänster inte skulle hjälpa till med att lösa ”livspusslet”. Som för övrigt myntades av TCO redan 1992. Visst löser det pusslet för dem som har råd att köpa tjänsten. De skulle kunna lösa pusslet även utan Rut-avdraget. Men inte löser Rut-avdraget ”livspusslet” för de föräldrar som arbetar på obekväm arbetstid. En del har rent av tvingats ge upp sina yrken, för att barnomsorg saknas. Skattebidrag för den som har råd att köpa tjänster är ett slöseri med resurser. Det är slöseri med resurser som skulle kunna användas till att utveckla välfärden och underlätta för den som har svårt att få livet att gå ihop. Enligt moderaten är det egentligen enbart i ett parförhållande som livspusslet är ett problem. Ensamstående med barn har inte de behoven.

Börja istället i andra ändan. ”Livspusslet” ska starta i arbetslivet. Skapa ett arbetsliv med mer av säkra fasta anställningar. Det goda arbetet borde innebära att näringslivet strävar efter en arbetstakt och arbetstid som är rimlig så att människor klarar både arbetsliv och privatliv. Kanske sex timmars arbetsdag är lösningen.

Roland Spånt, TCO, har tagit livet av den myt som främst Almega har odlat att Rut har skapat så många jobb.

När det gäller jämställdheten så är det mycket sällsynt att just RUT-avdraget ger ett mer jämställt parförhållande eller för den delen arbetsmarknad. Det är sällsynt att hitta män som jobbar inom städbranschen. Kan möjligen bero på att det är sällsynt med heltider inom detta låglöneyrke. Rut-avdraget ger helt enkelt män i ojämställda relationer möjlighet att köpa sig fria från ansvar för hushållsarbete och barn.

Användningen av Rut beror på plånbokens storlek och inte på behoven. Det är inte jämställdheten som ökar utan det är ojämlikheten. De som inte har ekonomiska möjligheter att nyttja avdraget måste ändå vara med att bekosta festen för dem som redan har det bra. Det är inte rimlig att samhällets gemensamma resurser används så ojämlikt.

Trots att marknaden för vita hushållsnära tjänster visserligen har ökat finns ingen undersökning som visar att den svarta marknaden har minskat motsvarande. Där saknas utvärdering. Kanske förespråkarna inte vill ha en sådan.

Jag anser att eftersom den som köper tjänsten inte är villig att betala vad tjänsten faktiskt är värt är det inte orimligt att tänka sig att det fortfarande är en icke oansenlig mängd som gärna betalar ännu mindre för tjänsten.

Säg som det är! Det är roligare om det är billigare för mig. Det kan jag väl unna mig eftersom det går bra för mig här på solsidan. Men det är alltid någon som får betala.

Men vad tusan, är det inte FAS 3.

Håkan Juholt och Tommy Waidelich skriver i en gemensam debattartikel i DN att: ”SNS Konjunkturråd (SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) som är en högertanksmedja har presenterat en idé om en satsning på så kallade välfärdsjobb. Långtidsarbetslösa ska utföra viktiga jobb inom välfärden som inte utförs i dag. SNS idé är väl värd att prövas och utvecklas på ett sätt som fungerar inom ramen för en socialdemokratisk ekonomisk politik.” Det är en förbannad tur att de inte har läst det andra delen av förslaget från SNS vilket är att sänka ingångslönerna i servicesektorn och den kommunala sektorn. Det har Anders Borg!

Denna idé med välfärdsjobb skulle då ersätta FAS 3 jobben. Men det tål definitivt att fundera på.

I sin rapport föreslår SNS en gradvis infasning av arbetslösa i välfärdsjobb i takt med att arbetslösheten förlängs. Kravet på den arbetslöse att delta i välfärdsarbete kan börja efter sex månaders arbetslöshet. Huvudtanken är att vård- och omsorgssektorn ska förstärkas med arbetslösa. Detta anser SNS skulle bli billigare för staten än FAS 3 jobben eftersom det inte skulle kosta så mycket som 60 000 kronor per person och år i ersättning till anordnarna. Förslaget betyder i så fall inget annat än att man skulle byta namn på arbetsmarknadsaktiviteten. Jag har då inte läst något om ersättningarna för dem som hamnar i "välfärdsjobben".

Men vänta nu - är inte välfärdsjobb bara en omskrivning av FAS 3 jobb. Är det inte bara ett nytt ord. Jag tror faktiskt att herrarna är helt fel ute. Och det tror jag till dess att någon överbevisat mig om det.

Andra bloggare som har åsikter om välfärdsjobb är Johan Westerholm, Annika Högberg och Claes Krantz. Däremot tycker den moderate bloggaren Roger Södervall att det är väl värt att pröva.

Tänk att höra Olofsson möta Juholt” är rubriken på Johan Söderströms ledare i tisdagens BT. Visst vore det trevligt även om inte hon är den jag främst ser som Alliansens fronfigur.

Däremot är det i högsta grad historielöst av redaktören att påskina att inte vi Socialdemokrater vet vad företagandet betyder för Sverige och vad tillväxt betyder för välfärden. Söderström citerar kritiklöst Olofsson som säger att Socialdemokraterna aldrig varit småföretagarens vän. Men vi har en lång historia som bevisar att vi faktiskt har insikten om både småföretags och stora företags betydelse för Sverige. I det fallet har vi inget att bevisa.

Men kan Centerpartiet bevisa att de inte bara hemfaller åt läpparnas bekännelse? Jag upplever att det är väldigt mycket snack och ytterst lite verkstad som Olofsson presterar. "Vi är jätteduktiga på entreprenörskap och jobb", säger Näringsminister Maud Olofsson (C) vid sitt besök i Borås. Va bra säger jag och när ska vi få se det? Jag kan bara konstatera, att hittills har regeringens småföretagarpolitik främst handlat om ordkaskader levererade av näringsministern. Småföretagarna väntar sedan mer än en mandatperiod på konkreta åtgärder både av regeringen och av sina borgerliga riksdagsledamöter.

Och ett gott råd från Håkan Juholt – ”Socialdemokratiska politiker ska vara i vardagen varje dag och inte bara göra studiebesök med ballonger”. Där har Olofssons Centerparti en hel del att bevisa!

För övrigt tycker jag att Maud Olofsson är en utmärkt partiledare för Centerpartiet.

Under det kalla kriget var Sveriges hållning: ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”.

Detta ändrades 1992 till ”militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”.

2002 uttalade utrikesminister Anna Lindh att den militära alliansfriheten är en hörnsten i svensk säkerhetspolitik. Men hon talade också om vikten av att kunna delta i fredsfrämjande insatser och sade att det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt vid ett angrepp på något EU-medlemsland.

Den idag gällande säkerhetspolitiska linjen, som socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna och centern ställde sig bakom 2002, klargör bland annat att Sverige är militärt alliansfritt men samtidigt att hot mot fred och säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder. Ett sådant samarbete uttrycks främst i vårt stöd till FN, men också genom vårt medlemskap i EU.

Det är ur det perspektivet intressant att läsa att den moderata Borås Tidning ställer sig bakom Folkpartiets gamla krav på att söka ett fullständigt medlemskap i Nato.

Carl Bildt regeringen var för länge sedan.

Det var då som avregleringarna som skulle göra allt billigare och bättre genomfördes. Det var då som friskolereformen tvingades på oss. Någon som kommer ihåg argumenten? Huvudmotivet med friskolereformen var att skapa utrymme för större mångfald i skolans värld. Åtskilliga lärare upplevde att de i den offentliga skolan hade små möjligheter att arbeta med en pedagogisk inriktning som de trodde på. Blev det så? Svaret måste bli nej! När reformen genomfördes 1992 var det stora flertalet friskolor ekonomiska föreningar och kollektiv. Idag är de vinstdrivna aktiebolag. Tanken var aldrig att vinstdrivande företag skulle tjäna pengar på våra gemensamma skattemedel. Friskolorna har inte inneburit en mångfald av pedagogiska inriktningar. Friskolorna har färre utbildade lärare, inga bibliotek med mera. Med två decenniers erfarenhet pekar inte mycket på att kvaliteten i friskolorna nämnvärt har ökats. Landets elever och lärare behöver inte mer av friskolor med mer av flashiga annonser på varför just ditt barn ska gå just där. Skolan behöver stabilitet och fokus på att skapa kunskap för ungar så att de kan gå ut i livet. Att släppa fram fler friskolor gör helt enkelt inte skolan bättre. Andra som skriver om marknaden är ex Viktor Tullgren, Lennart Andreasson. Maria Hagboms artikel från Dagens Samhälle förändrar inte mitt resonemang.

Håkans debuttal. Några nedslag.

Startar med vår hjärtefråga - kulturpolitiken. Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör. Vi lever i ett samhälle där människor vet priset på allt men inte värdet av någonting. Vi står upp för den kulturpolitik som ger människor vingar.

Vi är inte kunder på en marknad utan vi är samhällsmedborgare med de rättigheter som medborgaren har. Vårt parti är en folkrörelse. Vårt parti kommer aldrig att bli ett börsbolag. Vi förmår att företräda många människor. Det ska vara högt tak.

Vi är i opposition mot ojämlikhet. Vi ska bevisa att vi förstår framtiden och att vi har en politik som visar vart vi vill. Peka på färdriktningen. Då vinner vi val. Och då återtar vi förtroendet.

Vi är kluvna över att det går bra för Sverige samtidigt som det går sämre för många människor. Vinst och girighet behöver inte Sverige. Sverige behöver social demokrati. Ett hållbart samhälle behöver social demokrati. Friheten växer genom att vi är jämlika. Vi har alla en uppgift att ta reda på vilka visioner som människor har, vilken framtid som de vilja.

Vår uppgift är att öppna dörrarna och hyvla ned trösklarna för människor.

Barnfattigdomen måste utrotas. Ungdomsarbetslösheten måste bekämpas. Alla lever inte på solsidan. Politiken ska samlas för att bekämpa barnfattigdom. Den hör inte hemma i socialdemokraternas Sverige.

Vi är medborgarens företrädare. Offentlig sektor kan inte längre subventioneras med låga kvinnolöner. Friskolereformen blev inte som vi trodde. Vi vill åt avarterna men inte ta bort reformen. Vi kan inte sitta på läktaren och låta borgarna ta hand om frågan. Det har blivit fult att äga tillsammans - vi ska bara ägas.

Håkan bjuder in till översyn av pensionssystemet med alla fackliga förbunden. Ty systemet måste bli tryggare. Pensionerna kan bli en valfråga.

Ojämlikhet gör Sverige fattigare för alla.
Miljö och klimat står inte i motsats till tillväxt. Fritidsgården är bra även för dem som inte har tonårsungar.
Tillsammans kan vi växa starkare. Vi ska ha värdebunden tillväxt. Sorteringsskolan är en stängd dörr för bildning och livslångt lärande.

Ett lysande tal fyllt med empati och engagemang. Välkommen Håkan!

Monas avskedstal. Några nedslag.

Hennes sista tal som partiordföranden handlar om våra styrkor som parti. Hon berättar att vi inte ska sluta oss inåt. Utåt och framåt är socialdemokrati. Hur ska vi formulera lösningarna på framtidens problem. I Sverige ska alla ha möjlighet att nå sina drömmars mål. Jämlikhet och utveckling är varandras förutsättning.
Hon talar om kärnkraftens utbyggnad. Att den är en smitväg undan miljö/klimat utmaningen. Mona säger ”låt vårt gröna folkhem flöda av energi utan olja eller kärnkraft”.

Demonstrationsvågen som flyter över Nordafrika behöver vårt stöd inte minst vad det gäller demokratibyggandet. Det duger inte med Carl Bildts bloggande.
Sverige ska vara det första EU-landet att erkänna ett fritt Palestina. Det är vårt förbannade ansvar.

Renhållning mot främlingsfientligheten den står socialdemokrater för. Sänk aldrig garden mot antidemokratiska krafterna som Sverigedemokrater. Glöm aldrig det.
Högern formulerar inte samhällsproblemen de förminskar dem. Låt oss tala om de verkliga problemen om bristen på jämlikhet och jämställdhet, det är det som vi ska tala om. Vi ska tala om anständighet och solidaritet.

För att vi ska bli ett stort parti krävs att vi, partivänner, håller ihop. I vårt parti finns bara socialdemokrater. Inte höger eller vänster. Vi är olika men enade tillsammans. Organisera mera och håll debatten levande.

Mot slutet av talet bryter rösten för Mona. Jag säger tack Mona!