Vad vill egentligen klimatskeptikerna?

Jag har länge undrat vilka de är, klimatskeptikerna. I lördagens BT har fem av dem skrivit en debattartikel där deras budskap kokar ned till att vi alla ska sluta upp med den ”meningslösa jakten på koldioxid”.

Men vad är det som övertygar dem? Vad driver dem att lägga timmar, energi och pengar på att försöka förmå världen att sluta arbeta för att begränsa koldioxidutsläppen? Och ligger det någon sanning i att deras kampanjer finansieras av oljelobbyn? Varför är de enbart skeptiska och aldrig berättar vad de i själva verket vill göra. Behöver inte mänskligheten oroa sig. Är det bara att fortsätta som inget har hänt eller faktiskt händer när du läser detta!

För mig är det självklart att vi måste bry oss om det som i stort sett en samlad expertis är överens om. Nämligen att den globala uppvärmningen är ett reellt hot. Krympande glaciärer som leder till vattenbrist i högt liggande länder och svåra översvämningar till följd av kraftigare nederbörd i lågt liggande länder. Klimathotet är ett hot mot världens alla fattiga och därför skapar klimathotet klyftor mellan fattiga och rikare länder.

Det har snart gått 20 år sedan FN:s generalförsamling beslutade sig för att inleda förhandlingarna om en internationell klimatkonvention. Konventionen blev klar 1992. Kyotoprotokollet som syftade till begränsningar av utsläppen från de rika länderna blev klart fem år senare, 1997. Många länder har följt avtalet men t.ex. USA har aldrig ratificerat avtalet. Världens länder har fortfarande ingen kontroll över utsläppen av växthusgaser till atmosfären. Ökningstakten har visserligen dämpats något pga. den ekonomiska krisen men förväntas öka igen när tillväxten ökar. Och om två år löper avtalet ut. Klimatmötet i Cancún har som mål att komma överens om ett nytt avtal som ska ta vid då Kyoto-avtalet går i graven 2012. Det är inte många som är optimistiska om att världen ska lyckas utan man talar redan om nästa års möte i Durban.

Målet i Köpenhamnsöverenskommelsen, att begränsa den globala temperaturhöjningen till högst 2 grader, verkar vara mycket avlägsen. Stigande världsmedeltemperatur får konsekvenser. Det är alla överens om. Det står också bortom all tvivel om sambanden mellan koldioxidhalten i luften och växthuseffekten. Bränner vi fossila bränslen tillförs atmosfären koldioxid, vilket skapar ett tryck uppåt på jordens medeltemperatur.

Om vi lägger samman det vi med säkerhet vet, att koldioxidutsläppen pressar upp temperaturen och att temperaturökningar leder till naturkatastrofer, så har vi tillräckliga skäl till att agera. Det är vår skyldighet.

En intressant iakttagelse är att samtliga undertecknare av debattartikeln är män i övre medelåldern. Var finns ungdomar och kvinnorna? Lyckligtvis verkar de inte bete sig som de äldre männen som liksom strutsen vill gömma huvudet i sanden och förneka att mänskligheten har ett problem. Klimatförändringarna försvinner inte, tvärtom är situationen än mer allvarlig nu än inför mötet i Köpenhamn förra året.

Borås Tidning är dålig på att publicera debattartiklar på nätet. Men klimatskeptikerna har publicerat samma artikel på Newsmill.

Bo Ekman från Tällberg Foundation skriver om att det är viktigt med tillväxt.

DN har en artikel med titeln 2010 kan bli det varmaste året- vem bryr sig?

För den som mot all förmodan vill vara med i det glada gänget av förnekare finns följande sajter att gotta sig i här och här.

60 000 i månaden och gratis övernattningslägenhet. För skattebetalarnas pengar!

William Petzäll blev rikskändis på valnatten. Det var han som på valvakan jublade högt över sin nyvunna ställning i mobiltelefonen så att alla kunde höra: ”Jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar!”

William Petzäll är därmed inte längre en typisk SD-väljare. Denne är nämligen oftast en ung man med låg inkomst och ofta arbetslös. 2008 tjänade Petzäll 21 900 kronor.

Samme William Petzäll, nyligen avgången ledamot i Borås kommunfullmäktige, har nu dessutom blivit vald som ordförande i SDU och hälsades välkommen med följande Nordkoreanskt inspirerade ord:

”Med glädje välkomnar vi istället SDU:s nyvalda ordförande William Petzäll, som under de senaste åren varit vice ordförande och liksom Almqvist dragit ett stort lass i processen att bygga upp SDU till vad det är idag. Petzäll har suttit i Borås kommunfullmäktige de senaste fyra åren men är numera invald i Sveriges riksdag. Petzäll är vida känd för sin skarpa retorik och för sitt brinnande engagemang. När beskedet om att Petzäll valts till ordförande fick han stående ovationer från deltagarna på kongressen”.

Petzäll är för övrigt känd för att neka sjuka människor sjukvård baserat på var de kommer ifrån, vilken religion de har och vilken hudfärg.

Ingen kan inte heller missunna honom den entusiasm som han visar upp.

I debattartikeln i politikerbloggen menar Petzäll att SDU har ideologisk grund till att ta till sig MUF:s symbol Engelbrektsbågen därför att Ungsvenskarna (nuvarande MUF) har flyttat sina positioner längre åt mitten. Men den ideologiska kampen får de båda ungdomsförbunden gärna kämpa sig till döds på, för mig.

Men för att ändå säga något positivt om den killen så har han en ny snygg hårfärg.

By the way, den här gubben hör man inte någon Sverigedemokrat snacka om. Varför? Jo, för att Göran Lindberg är svensk och ingen muslim.

Några få reflektioner från kommunfullmäktiges sammanträde den 18 november.

Mötet innehöll inga egentliga frågor som innehöll anledning till konfrontation utan de var mer eller mindre frågor där det råder enighet

Men det var det första ”riktiga” mötet efter valet och med en ny sammansättning. Två ungtuppar ville gärna kunna profilera sig och de var bägge nyliberala. Jag tycker att det är helt ok för dem att på så sätt också göra debuten i talarstolen. De ska naturligtvis vara tydliga med var de står och deras politiska grunduppfattning. Men det blev med något av löjets skimmer dock.

Den ene var emot en ny förvaltningsorganisation (beslut om reglemente) som redan tidigare beslutats av en helt enig fullmäktige inklusive hans eget parti.

Den andre tillhör ett annat parti och var, tvärsemot sitt eget parti, mot att skattemedel placerades i etiska fonder. Förslagets innehåll är att stiftelsernas pengar ska placeras i företag som följer internationella normer för mänskliga rättigheter, arbete, barnarbete, miljö, mutor, korruption och vapen. Pengar ska inte placeras i företag som har verksamhet inom vapen, alkohol, tobak, spel eller pornografi.

Det var, gubevars, att hantera ”skattebetalarnas pengar” på ett oförsiktigt sätt då de etiska fonderna kanske inte gav den bästa avkastningen.
Trots att han var emot skrivningen röstade han inte med Sverigedemokraterna som begärde votering om ordet vapen.

Jag vill tillägna dessa två nyliberala ungtuppar en del av en sångtext med upphovsman Mikael Wiehe:

Nyliberal.

Det där att va nyliberal
Att ha girighet som ideal
Att ta kål på varann
För att få tjäna en slant
Blir det inte ensamt ibland

Vad är ett modernt parti?

Varför skall en konservativ tidning som Borås Tidning bry sig om ifall fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har samverkande intressen? Naturligtvis för att de har intresse av att försvaga både fackföreningsrörelsen som partiet.

Fler och fler i borgerlig press kräver nu att Socialdemokraterna skall bli ett ”modernt” parti och bryta samverkan med LO. Varför?

LO och Socialdemokraterna har ett flera sekler lång samverkan. Socialdemokratiska partiet bildades med en mycket stark anknytning till fackföreningsrörelsen. LO bildade partiet! Samverkan bygger på att vi har en ideologisk gemenskap som utgår från den arbetande befolkningens behov och strävande. Självklart ska man samverka med dem som tycker likadant. Allt annat är ju bara dumheter.

LO-tidningen publicerade för någon vecka sedan resultatet av senaste undersökning om medlemmarnas inställning till den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna. Röster har ständigt höjts emot facklig-politisk samverkan, men tvärtemot vad många tror, så kommer den kritiken oftast från borgerligheten snarare än medlemmarna. Detta visas svart på vitt i den undersökning som SIFO genomfört på uppdrag av LO.

Om vi tar hela LO, så är enbart 22 % av medlemmarna emot att LO stödjer ett politiskt parti medan 21 % inte har tagit ställning. Resterande är för att LO ska ha en facklig-politisk samverkan, helst med socialdemokraterna: hela 30 % av de svarande vill att LO enbart ska stödja socialdemokraterna, medan 19,6% vill att LO förutom socialdemokraterna även ger sitt stöd till andra partier, företrädesvis Vänsterpartiet. Bara 7,35 % anger att de inte vet vilket annat parti LO borde stödja.

En avslutad samverkan förlorar både partiets och LO:s medlemmar på.

Att Wanja Lundby- Wedin vill komma på samtalsläge med regeringen är inte speciellt konstigt eller anmärkningsvärt. Det är regeringen som hon måste påverka eftersom de så påtagligt, för den som har insikt, monterar ned det som LO så länge har fightats för. Det har ingenting, ingenting, med att bryta med socialdemokratin att göra.

BT avslutar sin ledare med att föreslå att socialdemokratin ska bli ett parti som alla andra. Jag har en nyhet för BT: Partiet ska inte bli ett parti som alla andra. Det är ett unikt parti med särskilda förutsättningar som inga andra partier har.

Var vaksam på vad högerpressen skriver. Deras lobbyverksamhet är den mest påtagliga lobbyverksamhet som finns. De har alltid ett syfte med det som de skriver oavsett det är på ledarsidan eller i nyhetsartiklar.

Jag får dessutom små röda utslag närhelst jag hör att något ska moderniseras, vare sig det gäller partiet eller Arbetsrätten. Det betyder helt enkelt att något ska bli sämre och mer otryggt.


Andra som skriver om samma sak är ex Alejandro Caviedes.

Handduken kommer att vara onödig.

Forskare har nu genom lång och idog forskning visat hur hundar torkar sig när de är blöta. Vetenskapsvärlden ser här ett breakthrue och tror nu att metoden ska kunna överföras till människan.




Handukstillverkarna bävar, enligt vanligtvis säker källa!

Delat ledarskap?

Efter förlustvalet 2006 diskuterades på nytt ”delat ledarskap” inom partiet som ett verktyg för att förnya partiet. Diskussionen var inte ny utan den fanns även på 90-talet.

Den utmärkte socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld lyfter idag återigen frågan om delat ledarskap och jag anser att den ska diskuteras igenom först utan att avfärdas på en gång.
Ett delat ledarskap vore ett smidigt sätt att lösa diskussionen om att nästa partiledare måste komma från riksdagen. En ledare skulle kunna rekryteras från riksdagen och en annan utifrån.

Men – det finns även faror med ett delat ledarskap. Från Tyskland finns exempel på att delat ledarskap splittrat partiet. När Gerhard Schröder och Oscar la Fontaine delade ledarskapet blev höger-vänsterpolariseringen för stor och de lyckades inte hindra sönderfallet av partiet.

Det finns även alltid en risk att det blir dubbla budskap som förmedlas vilken kan vara förödande när media får tag i det.

Samtidigt har Miljöpartiet visat prov på att delat ledarskap fungerar - så länge de två gillar varandra.

Delat ledarskap är ingen mirakelkur men kan man lösa fallgroparna tror jag att ett delat ledarskap kan fungera. Jag tror att vi är i ett läge där det behövs en ledare (inte partisekreteraren som har fullt upp med det dagliga operativa arbetet) som kan driva det interna förnyelsearbetet samtidigt som en ledare driver oppositionsarbetet.

En trygg hamn och en frifräsare skulle kunna bli ett radarpar. En kvinna och en man. Varför inte ?

Rehabilitering - för vem?

Rätten till sjukpenning ska baseras på individuell bedömning av hur sjukdomen påverkar den enskildes förmåga att arbeta. Alliansregeringen ändrade den 1 juli det principiella och generella försäkringsskyddet för individen då de införde den s.k rehabiliteringskedjan. Med den infördes, istället för den individuella prövningen av arbetsförmågan, en tidsgräns på ett år för sjukskrivning. Rätten till sjukpenning är numera beroende av vilken sjukdom som individen har. För dem som inte har en sjukdom som accepteras av regelsystemet väntar en prövning av arbetsförmågan gentemot det tidigare ”normala” arbetet till att istället prövas mot alla arbeten som finns på den ”reguljära” arbetsmarknaden. Var och en kan inse att vi numera har ett sjukförsäkringssystem som inte längre är likabehandlande. Tvärtemot blir handläggningen beroende av vilken handläggare du får.

De flesta metoder som används för att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete saknar vetenskaplig grund. Det visar en studie från Uppsala Universitet.

Att anpassa arbetet efter individens behov, ergonomisk rådgivning på arbetsplatsen, samt en god kontakt mellan behandlande läkare och arbetsplatsen är några av de metoder som visade sig ha otvetydig vetenskaplig grund. Studien visar också stöd för att koordinerade insatser och strukturerade arbetssätt minskar tiden till återgång i arbete för personer med besvär i rörelseorganen.

Det är komplicerat och forskningen är relativt begränsad när det gäller arbetslivsinriktad rehabilitering. Det gör det svårt att hjälpa sjukskrivna tillbaka till arbetslivet. Trots det svåra att mäta effekterna är det rimligt antagande att rehabiliteringskedjans uppmätta effekter har varit långt mer blygsamma än vad den f.d. och den nuvarande socialförsäkringsministern uppger.

Dock blir det effekt i sista steget – själva utförsäkringen. Det är naturligtvis inte speciellt konstigt när man kastar ut tiotusentals från försäkringssystemet.
Bakom alla torra siffror döljer sig mängder av enskilda människoöden. Den borgerliga politiken ökar sannerligen inte förtroendet för välfärdsstaten.

Rehabiliteringskedjan har inget med rehabilitering att göra.

Rehabiliteringskedjan är enbart administrativa tidsgränser!

Andra som skriver om regeringens sjukförsäkringssystem är bl.a Roger Jönsson, Martin Moberg och den moderata "hälsosamma ekonomisten".

Fallet med Migrationsministern som inte vill ta ansvar.

Migrationsminister Tobias Billström har tillsammans med Miljöpartiet sytt ihop reglerna kring arbetskraftsinvandring till Sverige. Regler som innebär att den som invandrar i stort sett är livegen och helt i händerna på arbetsgivaren.

Detta problem vill nu migrationsminister lösa genom att:

1/ Bolla över ansvaret på LO.
2/ Bolla över ansvaret på Migrationsverket
3/ eller kanske hemlandet kan ordna det.

Redan när förslaget till nya regler för arbetskraftsinvandringen utreddes varnade Aftonbladets ledarsida, liksom fackföreningsrörelsen och åtskilliga experter, för att det nya systemet skulle utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare.

I och med den nya lagen från 15 december 2008 är det inte längre myndigheten tillsammans med facken som bedömer behovet av arbetskraftsinvandring utan det är den berörda arbetsgivaren. Systemet gynnar skumma arbetsgivare som utnyttjar den invandrade. Det innebär att han/hon inte får den lön och de arbetsvillkor som utlovats.
Systemets utformning att arbetstillstånd beviljas på max två år som kan förlängas och ge permanent uppehållstillstånd efter fyra år kan innebära att den invandrade, med skrupelfria arbetsgivare, lever under slavliknande former och inte vågar slå larm.

Det har gått så långt att arbetsgivare söker tillfälliga arbets- och uppehållstillstånd som de sedan säljer dyrt till den som invandrar. De som invandrar är beredda att betala därför att tillståndet ger dem möjlighet till svensk legitimation och bankkonto, till att läsa SFI och få förstahandskontraktpå lägenhet. När de väl har tillståndet har de tre månader på sig att hitta en annan arbetsgivare som anställer dem vitt. Misslyckas de kan de alltid jobba svart i två år.

Sture Nordh ger sin syn på hur reformen skall kunna styras upp.

Andra som skrivit om Alliansens brist på ansvarstagande är Bo Widegren, Adina Trunk och Alliansfritt Sverige.

Laget är större än jaget!

Jag är allvarligt oroad av den vändning som vårt förnyelsearbete har tagit. Socialdemokraterna riskerar att lämna walkover till alliansen under tiden fram till extrakongressen (jag vet att man försöker att tidigarelägga den). Att inte vara ett oppositionsparti är förödande för partiets framtid men också för alla utsatta i alliansens sverige.

Ofta säger folk att det där med förnyelse är väl ingen konst. Det gjorde moderaterna och det kan väl också socialdemokraterna. Men M har inte vår folkrörelsetradition att i demokratisk anda låta alla vara med. I mitt parti är det inte fyra personer som bestämmer riktningen och sedan genomför det i sann odemokratisk toppstyrd anda.

Katrine Kielos, suverän skribent, skriver i Aftonbladet (12/11) att:

-Socialdemokraternas krisdebatt pendlar just nu mellan två sorters förnekelse: verklighetsförnekelse och självförnekelse.

Verklighetsförnekelse är t.ex. att väljarna inte förstod sitt eget bästa eller att de blev förförda av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Eller att eftersom det finns en Europeisk trend av att socialdemokrater förlorar val så förlorade även vi.

Självförnekelsen består i att förlora tron på att vår politik duger. Att glömma bort att vi i många stycken har den bästa politiken. Vi måste ha insikten att säga högt, klart och tydligt vilka av våra värderingar och politiska idéer som håller men lika insiktsfullt säga vilka som inte håller.

Många, främst på den borgerliga planhalvan, säger att den europeiska socialdemokratin är historia. Och att socialdemokratin är ett parti som vilket annat, i Europa likväl som i Sverige. Jag vägrar att acceptera den formuleringen. För mig är mitt parti speciellt.

Jag ser inte att det går att jämföra problemen för SPD i Tyskland eller socialisterna i Frankrike med den valförlusten som vi haft två val på raken. Men det blodbad och personstrider som socialdemokrater i Tyskland och Frankrike har haft vill jag inte ha i Sverige. Det kommer bara att skada partiet.
Vad vi däremot har gemensamt med övriga socialdemokrater i europa är att vi sedan 90-talet har haft ledande socialdemokrater som har varit så förledda av den ekonomisla liberalismen att vi inte förmått att formulera en kraftfull politik som har varit byggd på socialdemokratiska värderingar. Under upprensningen av den borgerliga politiken på 90-talet tappade vi någonstans den socialdemokratiska själen.

Redan den 24 september krävde Carl Tham att PS skulle ställa sina platser till förfogande men det gick tämligen tyst förbi. Ända till att SSU i en debattartikel krävde att PS skulle ställa sina platser till förfogande.

Min förhoppning är att SSU inte genom sitt avgörande inlägg i debatten, med hjälp av Håkan Juholt, även fört in sin decennielånga konflikt in i partiet.

Ps: Mona kallar till ytterligare möte, den här gången öga till öga och inget telefonmöte.Ds

Som sagt jag är oroad!

Bland många andra som skriver finns Peter Andersson, Partistaten, Martin Moberg, Michael Granstedt.

En teppanyakihäll eller jaga extrapriser på Lidl är ditt eget val i allianssverige!

DN hade för ett tag sedan ett reportage om att det idag är trendigt att köpa en vindsvåning helst utrustad med en teppanyakihäll i köket. Samtidigt kommer familjerna ”där det blir många nej” till tals i konsumentverkets rapport.

Paret i DN artikeln och familjerna som jagar extrapriser på Willys eller Lidl lever i samma Sverige men de upplever vitt skilda verkligheter. Har Sverige blivit ett samhälle som vi gillar. Om detta borde vi tala!

Sjukförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och att dela upp människor i olika skattesystem bidrar också till att dela upp befolkningen i ett A och ett B lag.

Nu är det dags att sluta sörja och ta initiativet i samhällsdebatten och problemformuleringarna. Samhället blir bättre för alla om det blir mer jämlikt!

Andra som skriver om ojämlikhet är bland annat kulturbloggen, Veronica Palm och Marika Lindgren Åsbrink.

Är Riksrevisionens revisorer oberoende?

Frågan är berättigad efter de senaste årens ifrågasatta granskningar.

I våras fick Sida löpa gatlopp i svensk media efter att Riksrevisionsverket riktade skarp kritik. Gunilla Carlsson var inte sen att även hon utdela kritik med påföljden att resurser till Sida ströps och att Sidas generaldirektör fick sparken. Det är därför med stor förvåning jag tar del av att Riksrevisionsverket även granskat UD där Gunilla Carlsson är chef för biståndsdelen. Det visar sig då att Gunilla Carlsson har ännu mindre ordning på sitt eget fögderi än vad Sida har haft. Systemen för intern styrning och kontroll är inte lika välutvecklade som hos Sida, UD:s styrdokument är svagare, och det finns indikationer på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning av biståndet.”

Med detta lade man studien i byrålådan.

Enligt sin hemsida är Riksrevisionen en del av riksdagens kontrollmakt. Riksrevisionens uppdrag är att granska den statliga verksamheten och därigenom medverka till god resursanvändning och en effektiv förvaltning. Därigenom granskar de regeringen och är en demokratisk utpost för innevånare. Anmärkningsvärt är att hemlighålla studien och inte gå vidare med den.

När Riksrevisionens revisorer kritiserade Sida gjordes den rapporten (oegentligheter inom bistånd) av en ex-politiker som beskrev sig själv som moderatkompis till Gunilla Carlsson. Rapporten kunde sedermera i stort sett i alla delar avskrivas. Rena oegentligheter kunde enbart styrkas i tre delar. Därför uppstod en berättigad misstanke om att Riksrevisionens misskreditering av SIDA hade ett politiskt syfte. Riksrevisionen har tidigare kritiserats för att flera av myndighetens högsta chefer rekryterats från just regeringen och regeringskansliet.

Det blir tveksamt att granska gamla kompisar.

Riksrevisionen skall vara oberoende - men är den det? Frågan är befogad med hänsyn till hur Riksrevisionen har agerat på sistonde. Främst sedan den borgerliga regeringen kom till makten 2006. Det går inte att bortse från att den snorkiga och överlägsna tonen som Riksrevisorn Gudrun Antemar visar upp också döljer något. Möjligen var hon såpass arrogant att inslaget förstörde sig självt. Har i varje fall inte hittat den.




Här kan du själv läsa en sammanfattning av rapporten. Tyvärr har jag inte lyckats få tag i hela.
Och så här uppfattar Riksrevisionen sin roll.

Andra som skriver om Riksrevisionen är Arne Kjörnsberg, Alliansfritt Sverige och Opinionsbloggen.