Det handlar om höger eller vänsterfrågor - inget annat

Lördagen den 23 februari fanns följande debattartikel om EU införd i BT. Debattörernas slutsats är att Lissabonfördraget måste ändras så att Vaxholmsdomens effekter på svenska kollektivavtal blev eliminerade. Jag delar debattörernas bild av det negativa med EG domstolens rådgivande dom men jag delar inte deras slutsats.

Jag skrev därför en replik på deras debattartikel och skickade den till BT på söndagen den 24 februari. På måndagen fick jag, efter ett telefonsamtal, besked av den vikarie som fanns på debattsidan att min replik inte fick plats på en vecka minst.

Eftersom frågan nu har växt sig tämligen stor och ytterligare en debattartikel fanns införd i dagens DN publicerar jag min replik till debattörerna på min blogg istället.

Det handlar om höger eller vänsterfrågor – inget annat

Även EU-vänner bör ibland lyssna på motståndarna. Och tvärtom. Tyvärr är det så mycket känslor inblandade i våra åsikter om EU att det sällan går att diskutera EU:s verksamhet och beslutsprocesser på ett sakligt sätt. Istället brukar både EU-kritiker och EU-vänner sätta på sig skygglapparna, måla in sig i varsin ringhörna och ägna sig åt ryggdunkande med åsiktsfränderna. Det uppträdandet skymmer diskussionen om de verkliga sakfrågorna. Debatten handlar oftare om JA eller NEJ till EU än om den reella vänster/ höger politiken. Det är tråkigt, tycker jag.

De båda debattörerna Kurt Eliasson samt Rolf Andersson fullföljer konsekvent i sin debattartikel den 23 februari 2008 det EU motstånd som följt dem sedan EU omröstningen 1994. Jag har full respekt för att de, trots att fjorton år har förflutit, inte har modifierat sin uppfattning. Men det upprör mig att deras artikel är så fylld med uppenbar okunskap om unionen.
Vad är det som gör att EU - detta frivilliga samarbete mellan numera 27 europeiska länder - väcker så starka känslor av främlingskap och antipati hos så många?Här är inte plats att försöka ge ett heltäckande svar på den frågan, om sådant finns. Grundläggande är kanske ändå den ekonomiska och politiska situation som rådde åren kring inträdet. I det ekonomiskt svaga tillstånd Sverige befann sig såg många EU-medlemskapet som ett säkrare alternativ än utanförskapet. Men de plågsamma beslut som krävdes för att ta Sverige ur denna kris, efter den förra borgerliga regeringen, sammanföll med medlemskapets första år. För många blev då unionen boven i dramat. Nedskärningarna var "Bryssels" fel. EU blev ett hot mot välfärden, och för många kändes det högst konkret.
I den intensiva diskussion som nu förs om välfärdspolitiken i framtiden för ingen seriös debattör heller fram argumentet att EU-medlemskapet skulle utgöra något problem. Framtidens välfärd utformar och betalar vi själva.Däremot finns ett ökat intresse inom EU för den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen. Denna har inte bara visat sig skapa relativt trygga samhällen, utan bidrar också till högre tillväxt och bättre konkurrenskraft. När alla EU-länder jämför sig med varandra i den så kallade Lissabonstrategin framstår just de nordiska länderna som förebilder. Varför skulle EU vilja hota något som man självt i alla rapporter framhåller som ett gott exempel?Renässansen för den skandinaviska välfärdsmodellen, likväl som den svenska arbetsmarknadsmodellen, i den europeiska debatten är bara det senaste exemplet på svenska och nordiska bidrag till EUs utveckling. Andra tunga områden där detta varit tydligt är sysselsättningspolitiken och öppenheten. Intressant är att på just dessa områden har kritiken mot EU varit som starkast och oron för att Sverige skulle få ge vika som störst.

I stadgan för grundläggande rättigheter i det nya Lissabonfördraget finns beskrivet att arbetstagarna och arbetsgivarna och deras organisationer i enlighet med unionsrätten och nationell lagstiftning och praxis har rätt att förhandla och ingå kollektivavtal och i händelse av intressekonflikt tillgripa stridsåtgärder inbegripet strejk. Denna stadga och dessa rättigheter blir genom Lissabonfördraget juridiskt bindande. Detta är precis det som debattörerna Kurt Eliasson och Rolf Andersson efterfrågar. Ändå vill de använda fördraget som slagträ för att få garantier om just dessa saker. Tala om att ha ett motsägelsefullt budskap.

Självklart finns områden där kritik verkligen är befogad. Även den mest EU-positive kan väckas mitt i natten och fördöma jordbrukspolitiken. Ändå borde svenska politiker i allmänhet och socialdemokratiska i synnerhet sluta att ängslas och huka så fort Europapolitiken kommer på tal. Efter fjorton år borde vi känna oss hemma i den europeiska gemenskapen. Den är inte farlig och vare sig Bryssel eller de andra medlemsländerna vill oss illa.